Hur ser vi till att minnas vår historia?

Tillgång till vår historia är kanske det mest värdefulla vi har. Vid sidan av faktaböcker och undersökningar är minnesbilder och skildringar, muntliga och skriftliga källor från människor viktiga byggstenar för att vi ska minnas, föra det vidare och bevara vår historia för all framtid.

Hur historia har bevarats har varit lite olika i olika epoker

Vi har kunnat följa verkliga personer i livet som upplevt krig och överlevt och som valt att berätta eller föreläsa om vad de har fått se och uppleva. Vi har fått ta del av överlevnadshistorier från t ex krigsveteraner men också från privatpersoner som antingen fått uppleva krig, viktiga politiska epoker eller andra kontexter som varit viktiga att minnas.

Viktiga skeenden och fasansfull verklighet har presenterats av överlevare från t ex förintelsen som fört fram såväl fakta som perspektiv på det som hänt och öppnat upp nya fönster för oss Buildor som annars varit stängda om de inte tagit beslut om att hjälpa oss med att förstå vår historia.

Vi har fått ta del av bilder, dagboksanteckningar, teckningar och skildringar av epoker, det som känts diffust och långt bort har visat sig ha en länk till vår nutid. Vi har fått ta del av glädje och sorg, funderat på om historien alltid behöver upprepa sig. Förfasats över brott mot mänskligheten och folkmord i närtid, fått ta del av hur människan trots alla svårigheter lyckats ha kvar hopp och kunnat känna glädje när historien tagit ett steg i rätt riktning t ex vid Berlinmurens fall.

Ett sätt att minnas

Vad vi har upplevt kan ibland behöva informeras till generation efter generation så att fler får ta del av det som har hänt och hur dessa människor levt under vissa tider.

Efter atombomben i Hiroshima bestämde sig myndigheterna och folket att ta vara på den information som fanns tillgänglig. Det påbörjades ett ”faddersystem” historia där de som upplevt och överlevt detta fick berätta det för andra. Under minnesdagen fick var och en samtala med någon för att berätta vidare. Det var som att lämna över en minnesgåva där alla i denna stad skulle hjälpas åt för att inte glömma det som skett. De som fick lyssna fick sedan i sin tur uppdraget att föra historien vidare till någon annan. De utförde denna uppgift med största omsorg och respekt.

Vi vill bli ihågkomna

Det kan finnas behov av källkritik oavsett skeende, men det som egentligen vill förmedlas här och som människan har ett stort behov av är att inte glömmas. Att visa att man funnits till, upplevt, överlevt, kämpat och faktiskt varit en del av vår värld och historia har visat sig vara ett starkt behov för oss människor. Vi vill med säkerhet visa ”I was here” till dem vi inte mött eller vet namnet på oavsett om vi gör bilder i en grotta eller lämnar en dagbok efter oss.

På ett eller annat sätt vet vi och litar på att det människan värderar högst av allt, trots många misstag och grymheter, ändå är människan och livet.